Terroir - en realitet

För ett år sedan var  jag i Napa Valley - och det är verkligen ett magnifikt ställe att vara på. Där är vackert och i många stycken överdådigt. Och vinerna är ofta helt fantastiska. Några få odlare är medvetna om att deras lägen är unika, men de flesta ser sina viner som ett resultat av arbetet i vineriet. Det håller på att förändras, men producenterna är fortfarande delvis fast i 80-talets idéer om att vinets kvalitet handlar om arbetet i vineriet. Långt ifrån den franska uppfattningen att vinet blir till i vingården.
Och naturligtvis åkte vi på den obligatoriska föreläsningen om att det som kallas mineralitet och terroir inte är annat än svavelföreningar. Detta eftersom mineraler enligt amerikansk uppfattning inte kan ta sig in i druvorna via rottrådar. Detta är ett mantra i USA, och likväl skapar de designerade odlingsoråden för att skydda särskilda växtplatser.
Och vad är det som säger att mineralitet tar sig in via rottrådar? Alla vinmakare vet att eukalyptusträd och bränder kan ge smak i vinerna genom druvskalen - varför inte mineralitet också?
Alla som provat mycket vin vet att terroir är ett tydligt element i vin och att dessa skulle vara slumpmässiga svavelföreningar är dumheter. Varför yänkarna envisas med detta är för mig en gåta.
Bilden här ovan är bara ett exempel på vingårdar - inte från Napa utan den är tagen i Txakoli i spanska Baskien. Underbara och friska viner för övrigt.

Danie turns white

Jag är väl medveten om att Allesverloren Chenin Blanc  har funnit på marknaden ett bra tag. Det hindrar inte att jag får för mig att skriva några ord om det ändå.
Alla känner till historien om Allesverloren - farmen som brändes ner  när familen Malan var i kapstaden för att fira en religiös högtid och återvände till aska och förödelse.
Danie Malan är en stor och bullrig man, med ett fungerande öga (det andra gick åt pipsvängen när han lekte med sin hund) och han har stor respekt för sina medmänniskor, lokal politik och djurlivet.
Han är den dedicerad rödvinsperson som byggt Allesverlorens renommé på portvinsdruvor och han var länge lika envis som ett 100-årigt olivträd - Inga vita viner från mig.
Med samma självklarhet som han kunde peka upp mot bergen och säga: "Vi ser inga babianer (det lever 4 flockar nära farmen) - men jag lovar dig att de ser oss!" kunde han säga att han aldrig skulle göra ett vitt vin. PÅ frågan om han åt grönsaker brukade han svara: Chicken?
Jag försökte tubba honom med att jämföra med Maurizio Zanellas vin Pinero. Tanken var att skörda de chenin blanc-druvor han ändå har till brandy, men lämna en klase per planta och sedan låta dem hänga ytterligare två veckor och göra en häftig chening blanc av de druvor som fått extra punch.

När jag provar vinet, tror jag att han kastat mina råd. Förmodligen med rätta. För det är en mer balanserad än överdådig chenin bland Allesverloren producerar. Med sin bleka halmgula färg med lite grönstick och en nos av mogna plommon och halm och all frukt och fetma i smaken är det balans som dominerar. Syran finns alltid i chenin blanc - så inga problem där.
Danie Malan - denna bullriga urkraft - är en rätt reduktiv vinmakare, sina lagares till trots. Hans son - som nu tar över  allt mer - är mer fruktdriven och oxidativ. Så jag vet inte om vinet är ett resultat av avkommans inflytande eller helt enkelt ett resultat av de klasar som valdes ut 2017.
Hur som helst är det ett trevligt vin som jag inte skulle tveka att servera till grillat fläsk, kyckling eller fet fisk. Här finns mer rättfram ärlighet än sofistikerad elegans, vilket ju passar de flesta.
PÅ något sätt påminner mig vinet om vit Châteuneuf-du-Pape, vilket ju är utmärkt.
Samtidigt är det de bullriga skratten när Danie sänkte ännu en brandy och cola och vi tittade ut över betande springboks, det som dröjer sig kvar i minnet.

Kejsarens nya kläder

Naturviner är den nya religionen. Det finns en uppsjö sekterister som med rosiga kinder förklarar naturvinernas lov. Den som gillar biodynamiska eller ekologiska viner är i det här sammanhanget suspekta, för du ska inga andra viner hava jämte naturviner.
Att vinerna sedan bär på en mängd defekter, oftast att de är döda eller svårt oxiderade är något man kan vifta bort med frasen: "Dina smaklökar är förstörda av svavel"
I verkligheten är svavel inte farligt, det finns naturligt i vin även om man inte tillsätter det. Många äter svavel som nödvändigt kosttillskott. Och om man vill ha de naturliga smakerna av vin så bör man tillsätta svavel, annars får man de onaturliga smakerna av förruttnelse och oxidation.
Att vurma för naturvin är som att vurma för att släppa ut sina ungar nakna i trafiken. Inte smart, för både vin och barn behöver lite omsorg. Ruttet kött må vara mer naturligt än kött med lite nitrit i, men i ärlighetens namn fördedrar jag den lilla nitriten.
Kära naturvinsentusiaster, förstör inte era smaklökar med oxidativ smörja.

Sanna ord

– Ju mer du är vigneron, desto mindre behöver du vara önolog.
(Henri Jayers råd till bourgogneproducenten Jean-Marrie Fourrier i Gevrey)

En man att lyssna på

Anthony Barton är en institution i Bordeaux. Jag har bara träffat honom vid några få tillfällen, men då gav han intryck att vara en verserad irländsk gentleman, oklanderligt klädd och alltid artigt intresserad.

Om sina viner Léoville- och Langoa-Barton, säger han:

”Vi har inte följt modet att plocka sent. Vi gillar att få in druvorna, medan de fortfarande lever.” Om sin blygsamma prissättningsstrategi säger han: ”Jag vill att folk ska köpa vinet och dricka det.” Och i hans källare finns det knappast några gamla flaskor. ”Nej, vi vill njuta av våra viner och när de är borta, är de borta.”

ALLT VÄL?

Systembolaget har summerat nuläget och är glada. Dels för att folk är mer nöjda än förr med monopolet, dels för att de varit skickligare legitimationskontrollörer än tidigare och dels för att de säljer mer alkoholfritt än tidigare.

Men finns det verkligen så mycket att glädjas åt?

I en tid då sortimentet blir enfaldigare och mindre, då Systembolaget dunkar sig självt i ryggen för att de säljer mineralvatten, där ett modulsystem ser till att promovera industriviner på bekostnad av personliga viner och där en homogen provningsgrupp inköpare väljer ut viner med exakt samma smakprofil från alla vindistrikt, finns det enormt mycket att att inte glädjas över.

Jag skulle vilja påstå att så som Systembolaget tolkar sitt uppdrag i dag, med de styrsystem de har, så åstadkommer de ett sortiment som motsvarar ett halvtaskigt supermarketsortiment.

Om det inte sker förändringar kommer jag snart att byta sida och börja slåss för ett liv utan monopol.

The Berlin Tasting

Det här är en provning som Eduardo Chadwick från Errazuriz satt ihop och turnerat världen över med. Tanken är att firmans toppviner ska jämföras med de mest berömda cabernetvinerna från Frankrike och Italien.

Första gången hölls provningen i Berlin 2004, därav namnet. Resultatet där blev att Viñedo Chadwick 2000 vann före 2001 Seña, medan t ex Latour 2001 delade sistaplatsen med 2000 Solaia.

Sedan dess har provningen gått runt världen med genomgående bra resultat för de chilenska vinerna. Bäst gick det i Amsterdam där de fem chilenarna besatte alla de fem första platserna.

Onsdag den 6 maj var det dags i Stockholm och jag var en av 43 proffsprovare. Efter en hygglig lunch på Grand Hôtel höll Eduardo Chadwick ett mycket livfullt och bra föredrag om Chiles utveckling till modernt vinland, dess förutsättningar och topografi.

Sen var det dags för provning. Johan Edström sa att det skulle bli en svår provning och båda bisittarna Andreas Larsson och Bengt-Göran Kronstam nickade instämmande. Jag erkänner att jag var lite orolig. Har vinvärlden gått därhän att jag inte ens skulle känna igen mina älskade médocviner?

Vi visste att det skulle vara fem chilenare, Seña (ett projekt som startades med Mondavis, Viñedo Chadwick och Don Maximiano (med en skvätt syrah i) ett par italienska cabernetviner samt tre stora médocviner.

Jag oroade mig helt i onödan. Médocerna hittade jag direkt, italienarna också, och de chilenska vinerna hade alla en tydlig cassiston, parad med en pytteliten mintighet. jag hittade t o m de båda Señavinerna eftersom de så uppenbart var ägnade åt en amerikansk publik med sin sötma och mjukhet.

Som provare hade vi en uppgift. Vi skulle ge 1 p till det vin vi gillade bäst, två till tvåan och tre till trean. För mig blev det vinerna nummer 6, 1 och 10. Det visade sig vara Mouton, Margaux och Lafite. Ett snipigt vin med jod och markozon i doften och kartiga syror satte jag sist. Det visade sig vara Sassicaia.

När allt hade räknats ihop såg slutställningen ut så här:

1 Chateau Mouton Rothschild 2004
2 Chateau Lafite-Rothschild 2004
3 Chateau Margaux 2004
4 Don Maximiano 2005
5 Ornellaia 2004
6 Seña 2005
7 Don Maximiano 2004
8 Viñedo Chadwick 2005
9 Seña 2004
10 Sassicaia 2004


På kvällen repterades provningen bland konsumenter som fått chansen att delta genom tidningen Allt om Vin, en provning ledd av Eduardo Chadwick och redaktörerna Bengt-Göran Kronstam och Håkan Larsson.
Då blev ställningen en annan:

1 Don Maximiano 2005
2 Seña 2005
2 Chateau Lafite- Rothschild 2004
2 Ornellaia 2004
5 Don Maximiano 2004
6 Seña 2004
7 Chateau Mouton Rothschild 2004
8 Viñedo Chadwick 2005
9 Chateau Margaux 2004
10 Sassicaia 2004

Vad kan man dra för slutsatser av detta? Jag tror att de är flera och knappast helt absoluta. Men om jag ska ranka dem ser det ut så här:

1. Det går att göra fantastiska viner i Chile.
2. Provningar av det här slaget är enormt roliga, men är bäst som diskussionsunderlag.
3. Ursprung är en del av vinets identitet.
4. Det finns, och ska finnas, ett glapp i smak mellan proffs och konsumenter, annars utmanas aldrig konsumenterna.
5. Jag har en klassisk smak.
6. Don Maximiniano 2005 är förmodligen ett av de bästa chilenska viner jag provat.

Efter provningen har jag hört att den nyligen hållna "Berlinprovningen" i London, gav samma resultat som i Stockholm, d v s proffsen rankade de klassiska vinerna högre än konsumenterna gjorde.

Så kan det gå.